tisdag 4 september 2012

1918 – så tragiskt

Över 70 år på Vätterns botten.
Djupet var 23 meter. Symaskinen är lika fin än idag - 94 år efter förlisningen.
22 oktober 1989. Nikonos V med 35 mm.


Ute vid vrakplatsen fann vi skelettrester i leran.
Djupet här är ca 37 meter.

Min kusin med sin filmkamera.
Efter dyken blev det långa och tuffa hemsimningar i ytan.
Stora vågor och kallt vatten.
Från boken John Bauers skogar:

Det dröjde ända till 1922, alltså fyra år, innan Per Brahe, med de omkomna, som i många fall hittades instängda i sina hytter, och det mesta av lasten kunde bärgas. Det var ett mycket krävande arbete som fordrade den tidens yttersta expertis. Fortfarande fascinerar förlisningsplatsen sportdykare:

»Jag hade fått kontakt med Thomas Helmerson, som hade dykt mycket i Vättern. Han hade ett förflutet som militär dykare. Vi pratade om diverse vrak i Vättern. Per Brahes förlisningsplats kom givetvis på tal.
Första dykningarna gjordes redan 1920 för att sedan falla lite i glömska. Sedan var det ett gäng dykare som hittade platsen igen   någon gång på 1970-talet. En av dem var Thomas.
Jag frågar om han kommer ihåg platsen.
– Visst! Jag kan följa med er dit om ni vill!
Sagt och gjort. Den 7 januari 1989 är vi på plats i Hästholmen. Det är kallt. Vi byter om så fort det går.
– Jag kan bara hitta platsen om vi simmar efter kompass här från viken, säger Thomas.
Vi går ner i det kalla, mörka vattnet. Thomas tar ut kompassriktningen och så börjar vi simma. Han simmar fort och jag får verkligen ligga i för att lyckas hålla samma tempo. Vi följer bottnen. Till en början är det lite större stenblock. Djupet är fem-sex meter. Men det faller ganska fort. De stora stenarna försvinner och en plattare botten tar över. Vi simmar nu på cirka 15–17 meters djup. Det är kallt i vattnet. Termometern visar 5°C. Efter ca 15–20 minuters simmande når vi cirka 25 meters djup. Det är rätt mörkt nu. Thomas sänker farten. Jag hinner återhämta andningen lite. Ser att vi redan gjort åt ganska mycket luft. Vi simmar sakta på 27 meter nu. Där framme. Mörka siluetter av något. Vi närmar oss sakta. Och till vår stora förvåning hittar vi stora delar av lasten här. Trälådor med symaskiner. Detta måste sannolikt vara orsaken till att båten gick under så fort. Lasten försköts. Och så tappade alltså båten en stor del av lasten. Vi fortsätter utåt. Nu blir det fort betydligt djupare. Efter ytterligare ca 5–10 minuters simmande hittar vi avtrycket efter båten. Vi dyker nu på 38 meter. Det är riktigt mörkt. Termometern visar 4°C. Fingrarna har domnat bort. Jag skakar lätt. Avtrycket efter båten är ett par meter ner i lerbottnen. Det ligger en hel del saker utspridda runt vrakplatsen. Vi hittar även skelettdelar. Obehagskänslor. Tittar på manometern och ser att det är hög tid att vända inåt. Inte mycket luft kvar. Vi enas om att vända och börja hemsimmet. Hinner dock inte speciellt långt förrän min regulator fryser. Befinner mig på 30 meters djup. Regulatorn friflödar och tuben töms nu i rask fart. Mina kompisar har inte heller speciellt mycket luft kvar – så enda utvägen är att ta sig upp till ytan så fort som det går. Den kraftiga luftströmmen från regulatorn skapar en iskall luftström in i munnen. Det bildas is som skär upp sår. Jag känner en lätt blodsmak. Vi simmar mot ytan med cirka 18 m/min för att undvika dykarsjuka. Dykdatorn piper ilsket. Vi går upp aningen för fort – har inget val. När vi väl når ytan är tuben i stort sett tom. Det är ganska grov sjö. Vi får ett mycket jobbigt hemsim på ytan. Väl inne vid land så var det bara att hämta en ny tub så fort som möjligt – och så kasta sig i vattnet igen för att ta sig ner till 5 meter och avsluta dekompressionen för att undvika dykarsjuka.«

Mats Andersson om ett dyk vid Per Brahes förlisningsplats 1989. 

10 kommentarer:

Boel sa...

Hu, vilket dyk! Hade ni vanliga våtdräkter när ni gick ner? Men ändå, historiens vingslag!

Mats Andersson sa...

Blir alltid tuffa dyk på det här stället då det är väldigt långt att simma ut till förlisningsplatsen. Nästan omöjligt att hitta platsen med båt. Torrdräkt är det som gäller. Våtdräkten blir så otroligt tunn på 40 meter (neoprenet trycks ihop) så en sådan dräkt värmer inte här. Temperaturen är också konstant 4 °C på det djupet i Vättern. Använder en torrdräkt Viking och har MYCKET kläder på mig under :)

Boel sa...

Ok, jag dök en gång med torrdräkt och den såg så mycket klumpigare och större ut än den på bild. Såg ni något liv i sjön?

Mats Andersson sa...

Dräkterna på bilden är Poseidons torrdräkter. De är väldigt smidiga då de är gjorda av neopren! Nackdelen är att de också blir väldigt tunna på djupare vatten. Använder numer istället en "skaldräkt". Klumpigare är den - men varmare och mer hållbar. Det finns inte speciellt mycket liv i sjön. Vissa år är det dock mycket kräftor! Om man vill se fisk så ska man dyka på nätterna. Då kan man se allt från sik, lax, gädda, spigg samt lake lite djupare.

Miklos sa...

Otroligt spännande läsning! Kunde ha slutat illa det där :( Den gamla Husqvarna symaskinen påminner om en som min mamma hade :) pappa bygde om den från trampdriven till eldriven på sjuttiotalet.

Mats Andersson sa...

Ja det har varit många spännande dyk där. Låter nog värre än det var. Jag har ju hållit på mycket med sportdykning och brukar kunna hålla mig lugn för det mesta :) Ja - de här maskinerna såg nog ut så här ganska länge :)))) Det finns trampdrivna maskiner kvar på bottnen än idag.

Jenny sa...

Min farmor hade en sådan där gammelmaskin, mamma och pappa sa att den bara dög till en sak: laga segel. :-) När de slutade segla åkte maskinen till 2nd hand.

Mats Andersson sa...

:))) De var kanske inte så bra. Dock är de här maskinerna hårdvaluta kan jag lova. Just att de förlista med Per Brahe där John Bauer var med.

tobias sa...

Sicket gräsligt slut han fick, John Bauer

Mats Andersson sa...

Ja det är tragik på högsta nivå. Deras lille son och hustrun satt med armarna om varandra i sin hytt :(((