Några av mina personliga favoriter finns på sidan/sidorna 6, 10, 18, 42, 48,102,138.
Så om man är det minsta intresserad av naturfotografi så är det här ett givet köp. Även icke naturfotografer skulle ha stor behållning av att läsa den här boken, då kanske dom skulle få upp ögonen för att naturfotografi kanske inte är så banal som vissa tycks tro.
Då känner jag mig redo för att sammanfatta några tankar kring Mats Anderssons bok Årstiderna. Jag har haft boken på mitt nattduksbord i en dryg månad och vissa bilder får jag inte nog av! Sidan 6, 12, 33 (översta) 42!!!!!, 47, 86, 93, 101, 114, 119, 125!!!!!, 141, 169, 175 för att nämna några. Boken är en personlig tolkning av årstiderna – och vid en sådan tolkning försvinner traditionella bilder av snö, tussilagos, solnedgångar och höstlöv om man nu ska jämföra med Lahalls bok om de fyra årstiderna.
Att studera personliga bilder är som att deltaga på en resa i en annan fotografs inre känsloliv. Det krävs, inbillar jag mig, ett visst mod från fotografens sida att bjuda sina läsare på en sådan resa. Jag menar, det är ju ett riskfyllt projekt att öppna sitt hjärta och visa omvärlden sitt inre, sitt sätt att se på naturen och årstiderna. I Anderssons värld finns drömmar och troll, konst och humlor, stort och smått, färgexplosioner och djupt mörker. Eller en mygga som med darrande vingar ger sig ut på en flygtur bland blånande, mörka skuggor. Även modet och rädslan går hand i hand. ”Jag vågar inte, men jag gör det ändå” tycks den där myggan på sidan 21 tänka.
Ja, boken innehåller många hisnande äventyr. Här finns spännande bilder med berättelser för den som är beredd att lyssna. Den gemensamma nämnaren tycks vara kärleken till naturen, till livet och årstidernas puls (vinter blir ju sommar, mörker blir ljus och åter mörker) och, inte minst, lusten att skapa bilder. Vissa bilder kan nog uppfattas som svårtillgängliga. Somliga skulle kanske till och med kalla dem ren natursmet! Men en sådan tolkning är inte rättvis, anser jag. Jag menar, en mörk vinterdag med med minus 22 grader är kanske inte så trevlig men man kan inte klicka bort en sådan med ”delete”. Nej, även kylan och mörkret måste finnas som en del i den helhet som skapar våra årstider. Det är så jag tolkar bokens grundläggande utgångspunkt.
I ett personligt betraktande av naturen blir fotografen ibland provokativ, utan att vara medveten om det. Jag menar att somliga bilder nog skulle reta mången naturfotograf. Skärpa och tydliga förgrunder, mellanpartier och bakgrunder passar inte alltid in det personliga. Känslans komposition är ibland skakiga, oskarpa mörka grenar med underexponerad osäkerhet.
Mitt omdöme bottnar till slut i att detta är en bok där läsaren är med på en upptäcktsresa i ett okänt landskap. Skuggorna landar i lekfullhet, till slut! Det realistiska finner till slut sagornas trollskog. Det är detta som berör mig djupast, Anderssons förmåga att med spänning se an slutet. Jag tänker på den norske filosofen Arne Naess sätt att se på döden ”Jag kan inte veta vad som ska hända och det ska bli mycket spännande!”. Hos Andersson blir slutet början på nya sagor där småkrypen blivit sagofigurer. Visst är det ett underbart sätt att se på årstidernas slut! Inte minst är det en uppmaning till läsaren att inte oroa sig, utan leva och njuta.
Jag ser en själ som brinner och berättar om fotograferande, för livet och för naturen. Och jag vill se mer!
Det här skriver Malin Hellesø om min bok:
Jag har suttit med Mats Anderssons underbara bok Årstiderna sista dagarna… Och jag har svårt att släppa den. En bok om hans bilder och hans årstider.
Det är en stark och genomträngande bok. Som jag ser det när jag går igenom boken så handlar det om en vandring i känslornas årstider. Minnen. Allt det där man bär på i livets ryggsäck. En skön blandning av frihet, möten, ensamhet, tillhörighet, vänskap, lekfullhet, krav, mål, drömmar, tungsinne, uppbrott, lugn, tystnad, kaos, hemligheter, sorg, glädje, envishet…
Jag tycker om boken. Det är en bok som man ska återvända till. Ofta. Jag rekommenderar den. Starkt!
Det här skriver Peter Jonsson om min bok:
Det kom en bok idag med posten och efter den första genombläddringen kan jag inte säga annat än att jag är mycket imponerad. Med min förkärlek för de varelser som visar sig ibland i skogen så tror jag inte jag förhastar mig om jag utser kapitlet ”Naturens figurer” som en blivande personlig favorit. Är man det minsta intresserad av foto och då framförallt naturfoto så är nog den här boken ett måste i bokhyllan. Hatten av till Mats Andersson :-)
Det här skriver Terje Hellesø om min bok:
Igår var jag och Malin i Bashult och hälsade på Mats Andersson med familj (Anna, Julius och Bill). Förutom fantastisk god mat och underbart sällskap – så hade jag även förmånen att få tjuvkika i provtrycket till den kommande boken från Mats –Årstiderna. Och jag kan redan avslöja följande: Boken är fullkomligt lysande! Bland det bästa en svensk naturfotograf presterat i bokväg någonsin!
Det här skriver Terje Hellesø om min bok:
Det håller på att ske något stort och speciellt inom naturfotografin. Det personliga; tolkningarna och känslorna börjar komma fram och ställa sig före både biologi och geologi. Den nya boken Årstiderna av Mats Andersson är en bok som cementerar och förtydligar denna ändring i kurs och inriktning. Boken är på 176 sidor och innehåller 175 bilder. Texten är minimal; ett litet förord från fotografen själv och de olika kapitlen innehåller en kort men mycket fin text från vännen David Söderlind.
Mats Andersson själv ser man lite av. En porträttbild är så abstrakt och öppen att bilden kunde visat vem som helst. Och det är just detta som också går som en röd tråd genom hela boken. En personlig bok om årstiderna; det lilla i det stora, drömmarnas skogar, naturens figurer, naturen som konst och slutligen trollskogarna. Hur man än läser eller bläddrar genom boken så ger den många öppningar. Oavsett vart man går in i skogen så finns det hela tiden nya stigar att upptäcka och följa. Och vilka upptäckter man får; oftast i de egna skogarna kring hemorten Bashult söder om Jönköping. Mats Andersson berättar om sig själv genom sina bilder. För den som vill se!
Boken innehåller inga originella biologiska motiv men är full av originella bilder på vanliga och nästan banala motiv. Fotografens upptäckarglädje i skogarna kring Bashult är fulla av grundläggande naivitet och med brinnande barnaögon. Lägg där till en utsökt känsla för det grafiska; för layout och visualitet. För de dynamiska rörelserna i en bildkomposition, för disharmoni och pulserande liv. Precis vad skogen egentligen handlar om – rent känslomässigt.
Konsten ska verkligen förmedlas genom ett temperament. Detta är boken ett mycket tydligt exempel på. Fotografen har verkligen varit i själens och känslornas värld. Här finns tuff och mörk ensamhet, kyla som kryper innanför tröjan, här finns barnet med benen ”fulla av spring”. Det är faktiskt som jag nästan kan se den grymtande, skrattande och skrikande fotografen framför mig när jag tittar på bilderna.
Årstiderna är en bok full av adrenalin! Verkligen! Här finns en skimrande spänning, fullkomlig rädsla, häftig anfåddhet, djup och skärande ångest. Men också en lugn poetisk vila.
Boken börjar med trollsländor som spänner ut sina vingar och svävar in över den mörka smålandsskogen. En svala dyker upp mellan diffusa grenar fulla av ansiktsuttryck. Två skräddare möts på en vattenyta. En hotfull mörk spindel kommer krypande. En kråka sitter filosofisk och spanar framför en jättestor blå himmel. En liten vit fjäder har somnat i en speglande vattenpöl.
Det är bilder med mycket ensamhet. Det är mycket en meditativ och analyserande process över det egna jag:et. Det handlar om en fotograf som har upptäckt sin plats i världen. Som börjat ”se”, som vaknat och som i detta börjar förstå sig själv. I slutet av boken finns en bild på en myr full av rörelse och stress. Sidan därefter finns myren igen, men ny har lugnet lagt sig. Allt har hamnat i vila och harmonin har börjat ta för sig.
Boken är riktigt ordentligt bra! Den griper tag i mig som läsare, och den släpper inte taget! Boken får sitt eget liv och lever kvar. Det måste bli det bästa betyget man kan ge en bok. Det är med tyngd verkligen som Mats Andersson debuterar i bokfloran. Med en naturfotobok som egentligen inte liknar något annat. Boken är riktigt ordentligt bra. Bilderna är utsökta och ofta sparsmakade. Layout och tryck är mycket bra.
Att de flesta bilderna är gjorda sedan nu i somras gör bara det hela än mer imponerande! Boken anbefalas på det starkaste och känns som en given julklapp för alla bildintresserade. Inte bara för naturfotograferna.
