 |
Över 70 år på Vätterns botten.
Djupet var 23 meter. Symaskinen är lika fin än idag - 94 år efter förlisningen.
22 oktober 1989. Nikonos V med 35 mm. |
 |
Ute vid vrakplatsen fann vi skelettrester i leran.
Djupet här är ca 37 meter. |
 |
Min kusin med sin filmkamera.
Efter dyken blev det långa och tuffa hemsimningar i ytan.
Stora vågor och kallt vatten. |
Från boken
John Bauers skogar:
Det dröjde ända till 1922, alltså fyra år, innan Per Brahe, med de omkomna, som i många fall hittades instängda i sina hytter, och det mesta av lasten kunde bärgas. Det var ett mycket krävande arbete som fordrade den tidens yttersta expertis. Fortfarande fascinerar förlisningsplatsen sportdykare:
»Jag hade fått kontakt med Thomas Helmerson, som hade dykt mycket i Vättern. Han hade ett förflutet som militär dykare. Vi pratade om diverse vrak i Vättern. Per Brahes förlisningsplats kom givetvis på tal.
Första dykningarna gjordes redan 1920 för att sedan falla lite i glömska. Sedan var det ett gäng dykare som hittade platsen igen någon gång på 1970-talet. En av dem var Thomas.
Jag frågar om han kommer ihåg platsen.
– Visst! Jag kan följa med er dit om ni vill!
Sagt och gjort. Den 7 januari 1989 är vi på plats i Hästholmen. Det är kallt. Vi byter om så fort det går.
– Jag kan bara hitta platsen om vi simmar efter kompass här från viken, säger Thomas.
Vi går ner i det kalla, mörka vattnet. Thomas tar ut kompassriktningen och så börjar vi simma. Han simmar fort och jag får verkligen ligga i för att lyckas hålla samma tempo. Vi följer bottnen. Till en början är det lite större stenblock. Djupet är fem-sex meter. Men det faller ganska fort. De stora stenarna försvinner och en plattare botten tar över. Vi simmar nu på cirka 15–17 meters djup. Det är kallt i vattnet. Termometern visar 5°C. Efter ca 15–20 minuters simmande når vi cirka 25 meters djup. Det är rätt mörkt nu. Thomas sänker farten. Jag hinner återhämta andningen lite. Ser att vi redan gjort åt ganska mycket luft. Vi simmar sakta på 27 meter nu. Där framme. Mörka siluetter av något. Vi närmar oss sakta. Och till vår stora förvåning hittar vi stora delar av lasten här. Trälådor med symaskiner. Detta måste sannolikt vara orsaken till att båten gick under så fort. Lasten försköts. Och så tappade alltså båten en stor del av lasten. Vi fortsätter utåt. Nu blir det fort betydligt djupare. Efter ytterligare ca 5–10 minuters simmande hittar vi avtrycket efter båten. Vi dyker nu på 38 meter. Det är riktigt mörkt. Termometern visar 4°C. Fingrarna har domnat bort. Jag skakar lätt. Avtrycket efter båten är ett par meter ner i lerbottnen. Det ligger en hel del saker utspridda runt vrakplatsen. Vi hittar även skelettdelar. Obehagskänslor. Tittar på manometern och ser att det är hög tid att vända inåt. Inte mycket luft kvar. Vi enas om att vända och börja hemsimmet. Hinner dock inte speciellt långt förrän min regulator fryser. Befinner mig på 30 meters djup. Regulatorn friflödar och tuben töms nu i rask fart. Mina kompisar har inte heller speciellt mycket luft kvar – så enda utvägen är att ta sig upp till ytan så fort som det går. Den kraftiga luftströmmen från regulatorn skapar en iskall luftström in i munnen. Det bildas is som skär upp sår. Jag känner en lätt blodsmak. Vi simmar mot ytan med cirka 18 m/min för att undvika dykarsjuka. Dykdatorn piper ilsket. Vi går upp aningen för fort – har inget val. När vi väl når ytan är tuben i stort sett tom. Det är ganska grov sjö. Vi får ett mycket jobbigt hemsim på ytan. Väl inne vid land så var det bara att hämta en ny tub så fort som möjligt – och så kasta sig i vattnet igen för att ta sig ner till 5 meter och avsluta dekompressionen för att undvika dykarsjuka.«
Mats Andersson om ett dyk vid Per Brahes förlisningsplats 1989.
