Skridskoåkare och halo på sjön Bunn 24 januari 2021.
Mats Andersson
 |
| Signerad originalmålning (Gossen och Näcken) av John Bauer. Tusch- och blyertslavering, täckvitt på papper, 30x25,5 cm. Titel/bildtext i boken fr 1903: "Nu ska vi ha riktigt roligt," sade Näcken och tog Johan i hand. |
Ända sedan jag gjorde boken "John Bauers skogar" 2011 (tillsammans med skribent David Söderlind) så har jag velat ha ett verk av den kände och mytomspunne konstnären John Bauer. Och nu blev det verklighet. Den här målningen ska få en hedersplats i vårt hem.
– Genom åren har det inte funnits mycket till salu – en del verk har sålts hos de stora auktionsverken internationellt och här i Sverige av Bukowskis och Stockholms Auktionsverk. Och efter den stora John Bauer-utställningen på Waldemarsudde (pågår till 23 maj 2021) har priserna ytterligare skjutit i höjden och efterfrågan på hans verk är mycket stor. Den här lite udda målningen med titeln "Nu ska vi ha riktigt roligt, sade Näcken och tog Johan i hand." publicerades i tryck första gången 1903 då John illustrerade Anna Wahlenbergs sagor i boken "Länge, länge, sedan ..." I boken ligger bilden till sagan "Gossen och Näcken." Bilden publicerades även 1912 i boken "Guldhönan och andra sagor" av Anna Wahlenberg – den här boken ingick i serien Gyllene böckerna, Ny serie III och gavs ut av Albert Bonniers förlag.
För mig blir den här målningen något alldeles extra. Lite skrämmande är ju att John målade mötet med den lille pojken och Näcken ovetandes om att det skulle bli sanning 15 år senare – då hans lilla pojk Putte fick vandra med Näcken på Vätterns botten. Även John och hustrun Esther drunknade när båten Per Brahe förliste utanför Hästholmen 20 november 1918. John Bauers bilder och miljöer har ju följt med mig som liten då vi vandrade i Bauer-skogarna här i Jönköpingstrakten. Vi dök även på förlisningsplatsen under många år och jag fotograferade även en hel del under vattnet - bilder som också finns med i boken John Bauers skogar.
Här kan du läsa ett tidigare blogginlägg om ett dyk på förlisningsplatsen och se bilder jag tog 1989.
 |
| Stora delar av lasten på Per Brahe bestod av symaskiner. Sannolikt orsakade dessa tunga lådor på fördäck att båten sjönk. Mängder av tunga lådor åkta av båten och många försköts och spärrade utgångarna. Den här bilden är tagen på 23 meters djup, Hästholmen 22 oktober 1989. |
Efter en utställning som jag hade på Tändstickmuseet (sept 2014) i Jönköping så såldes många av mina verk från boken John Bauers skogar. Ett av de större verken (Bauer-troll) inköptes av Länsmuseet i Jönköping - och med jämna mellanrum hänger den bilden tillsammans med Bauers alla originalmålningar på deras stora permanenta utställning. Väldigt hedrande! Bilden ser du här nedan – jag fotograferade den i Mullsjö gammelskog 2009.
 |
| Verket Bauer-troll flankeras av David Söderlind och Mats Andersson på den stora Bauer-utställningen, Jönköpings Läns museum 2014. |
Illustrerad av John Bauer 1903
Två små gossar, Nils och lille Johan, togo en kall, vacker morgon hvarann i hand och gingo ned till stranden för att se på den nya isen.
Det var Näcken, som hade satt i innanfönster under natten, sade deras mamma, för vintern hade ju kommit, och han tyckte det hade blifvit dragigt och kallt.
Och så hade hon sagt till dem, att de inte fingo gå ut på den sköra isen. Och om de ändå nödvändigt måste göra det, så skulle de inte gå längre från stranden än pilträdens grenar sträckte sig, ty under dem var det grund botten. Men gingo de längre ut och råkade stöta hål på det stora innanfönstret, så kommo de rakt ner till Näcken, som just satt där nere och längtade efter små barn att leka med, ty han var så ensam, stackars gamle Näcken. Hans drottning hade öfvergifvit honom, och alla hans döttrar, som vuxit upp och blifvit stora, voro så sällan hemma. De trifdes bäst ute i de stora hafssalarna, för där var det så bra svängrum, när man skulle dansa, tyckte de.
Och Johan och Nils vandrade försiktigt på iskanten invid stranden och skrattade högljudt, när det knastrade under fotterna. Ibland åkte de också kana, men alltid sågo de väl efter att de hade pilträden öfver sig. Det var emellertid stenigt och skrofligt invid stranden, knappt en enda liten remsa, där man kunde åka en ordentlig kana. Hur det var åkte Nils en smula utanför pilgrenarna. Och det gick bra. Det gick bra flera gånger både för Johan och Nils. Och när de så märkte att det inte alls var farligt, så åkte de längre och längre ut, Johan längst, ty fastän han var minst, ville han alltid vara duktigast.
Men plötsligt knakade det så hemskt under honom, och då han ville vända sig om brast den tunna isskorpan itu, och Johan sjönk och sjönk djupt ned i vattnet. Men han sjönk mjukt och varligt, ty Necken stod nedanför med utbredda armar och tog emot honom i sin famn.
Han var inte alls någon ful gubbe, den gamle Näcken. Johan blef nog först litet rädd för hans stora skägg, men han hade så milda, strålande ögon, log så hjärtevarmt och smekte Johan så lent öfver håret, att den lille gossen inte kunde låta bli att småle tillbaka.
— Nu ska vi ha riktigt roligt, sade Näcken och tog Johan i hand. Och så vandrade de tillsammans på den mjuka, fina sj öbottenssand en.
Snart kommo de till Näckens slott, som var byggdt af bara korallpelare och hade kristalltak och kristallväggar.
— Få nu se hvad vi har, sade Johans ledsagare, och började leta fram alla leksaker som hans döttrar lekt med som små, och det var inte litet, det.
Där funnos tömmar, snodda af sjögräs, som Johan kastade om Näckens axlar, så att han kunde köra honom som häst genom alla slottssalarna. Där funnos hvisselpipor, presenter af Nordanstormen, och bollspel af förstenade hajögon. Där funnos också luftbubblor, som alltid ville i höjden liksom jordebarnens gummiballonger, och om Johan höll sig fast i det vidhängande tång.
-Ill. JOHN BAUER
"Nu ska vi ha riktigt roligt," sade Näcken och tog Johan i hand.
I snöret drogo de honom upp ända till kristalltaket. Det var en riktigt treflig lek att fara upp och släppa sig ned så där oupphörligt.
Så kommo sjöjungfrurna på besök. De hade blifvit gamla och krassliga, hade förlorat åtskilliga fjäll på sina glänsande fiskstjärtar, och deras hår hängde som tofvig mossa på ålderstigna granar. Men de voro så innerligt vänliga, sade att Johan var en söt gosse och i stället för karameller som andra gamla tanter ha i fickorna, hade de hoptals med små musslor, som de gåfvo honom att suga på.
Allra roligast var det likväl när Näcken tog Johan i ena handen och en förgylld piska i den andra och gick ut ur slottet och hvisslade på en delfin, som hela tiden simmat förbi kristallfönstren med en ofantlig, hvit snäcka släpande bakom sig.
Delfinen kom strax fram, och Johan fick stiga upp i snäckan. Sedan satte sig Näcken bredvid, tog tömmarna i handen, och så bar det af i yrande fart, så att skummet brusade omkring dem. Ibland bad Johan att få köra, och då kommo de inte långt förrän hela ekipaget vältade, och både Näcken och Johan gjorde kullerbyttor. Men det betydde ingenting, för de kunde ju inte slå sig i vattnet. Och Näcken klatschade med sin piska, som han gjorde så lång som hälst, så att snärten alltid nådde fram till delfinen. Och så kom den stora fisken så snäll och spak och strök sig mot Näckens långa skägg. De satte sig upp i snäckan och läto det bära af igen. Hej, hvad det gick!
Det var så muntert, att Johan hvarken kom ihåg jord eller hem eller far eller mor.
Men när det led mot natten, och stjärnorna tycktes ligga på isen som lysande ögon och titta ned genom vattnet, lyfte Näcken Johan upp på sin arm.
— Nu far vi ditupp, sade han, ty en liten gosse kan inte lefva på sjöbottnen mer än ett dygn utan att han andats luft ochlåtit vindarna blåsa på sig. En timme hvar natt ska jag sitta däruppe med dig.
Ill. JOHN BAUER
Och så stego de upp mot det stora innanfönstret och sökte reda på det hål, som Johan stött uti det på förmiddagen.
Just som de höjde sina hufvuden öfver vattnet gick månen upp och lyste klart på den lilla landtkyrkan, som reste sig så fridfull på ena sidan viken. Och med detsamma ljödo klockorna från dess torn. De slogo nio slag. Och midt emot på andra stranden låg herrgårdsbyggnaden, Johans hem, och sken så hvit mellan de aflöfvade lindarna.
Näcken hade satt Johan på iskanten, som nu blifvit ganska stark och tjock, och om Johan hade velat, skulle han mycket lätt kunnat svinga sig upp på isen och springa bort mot den hvita byggningen, hvars upplysta fönster kastade långa, vinkande ljusstrimmor öfver snön. Näcken hade intet hindrat honom, ty han kunde inte göra det. Då han kom upp ur sitt rike blefvo hans armar så matta och svaga, att de icke förmådde hålla fast något jordiskt ting.
Men han tyckte så mycket om den lille gossen, och för att få behålla honom hos sig hade han hittat pä en list. Han hade tagit sin guldharpa med sig, och när de satt sig på iskanten, gledo hans fingrar öfver de gyllene strängarna och lockade fram så ljufva toner och melodier att Johan icke kunde tänka på något annat och glömde bort att se sig omkring.
— Hör nu på, sade Näcken.
Och medan han spelade berättade han de vackraste och roligaste sagor om allt möjligt underbart där nere i det stora hafvet. Och Johan lyssnade med sina uppspärrade ögon fästa vid gubbens leende mun. Sakta smög han sin hand under den gamle sjödrottens arm, och ingen aning hade han om, att hans rätta, kära hem låg några steg bakom honom, ty hans själ var långt, långt inne i Näckens värld. Men på stranden gingo hans far och mor och gräto och vredo händerna. Hela dagen hade de sökt sin lille gosse med draggar och stakar och brutit sönder isen rundt omkring. De ville åtminstone ha tillbaka hans stackars kalla kropp.
Förgäfves. De funno den inte. Men ehuru de förlorat allt hopp, gingo de ändå och blickade utåt den tysta sjön. De kunde inte gå in och sätta sig till ro i sina varma rum, när de trodde att deras barn låg där nere i det hemska, våta djupet, ty fastän de stirrade bortåt isen rakt på Näcken och Johan, kände de inte igen sin egen lille son utan tänkte att skuggorna där borta bara voro ett par granrisruskor, som man satt upp vid vaken. Och Näckens spel trodde de vara vindens sus.
Slutligen begåfvo de sig likväl in med tunga steg. Men när Nils kom emot modern och gråtande omfamnade henne, kunde hon inte se honom. Han kom henne endast att tänka på att nu hade hon bara en liten gosse, och hennes hjärta värkte så, att hon inte kunde sitta stilla utan smög sig ut i natten igen.
Rundt kring stranden gick hon och ropade hans namn.
— Johan! Lille Johan!
Men Johan hörde henne inte, för Näcken berättade så roliga sagor. Han hade just börjat på en ny om hafsprinsessan, som inte ville lära sig dansa, och hafstrollet, som lofvat hennes far att göra folk af henne.
När modern inte orkade gå längre, satte hon sig på en sten, och hennes blick gled utåt sjön.
— Min lille gosse, min lille gosse, kom hem igen, sade hon, alldeles som om hon trodde att han kunde höra henne. Din lilla säng står bäddad, så varm och så god.
Johan vred litet på hufvudet. Det förekom honom som om någon långt, långt borta, han visste inte hvem, hade talat till honom.
— Sitt stilla, sade Näcken, nu kommer det roligaste. Och så berättade han om hur hafstrollet klädd i sin vida, veckade kappa listade sig in i slottssalen, kröp utefter väggen och gömde sig bakom prinsessans stol.
Åter ljöd moderns röst öfver isen.
— Har du redan lagt dig att sofva? Sofver du godt? Säg, sofver du godt, lille Johan?
Johan vred ännu en gång på hufvudet. Det var som om någon ville honom något. Han drog upp ena benet på isen. Men sagan måste han höra.
— Såg inte prinsessan det otäcka trollet? frågade han.
— Nej. Men plötsligt stack det fram sitt hiskliga hufvud och sa: ’Vill du dansa?’ Och prinsessan skrek till och blef så rädd att hon höll på att falla af stolen. Hon höll handen för ögonen och kunde hvarken svara eller springa sin väg. ’Vill du dansa’, sa trollet igen, annars tar jag fram det jag har under kappan’.
Men modern på stranden vred händerna och suckade.
— Lille Johan! Lille Johan! Inte kan du sofva godt. Du fick ju ingen kyss till godnatt.
Då ryckte Johan till och drog äfven det andra benet upp på isen. En förfärlig oro kom öfver honom. Han kände sig alldeles som en kväll, då han varit stygg och hans mor gått ifrån hans bädd utan att kyssa honom. Han hade somnat, men under sömnen hade han haft så ondt, så ondt djupt inne i bröstet. Och samma onda stack honom nu.
— Jag får lof att gå, sade han, fastän han visste inte hvart.
— Vänta, sade Näcken och såg ängsligt bort mot kyrktornet. Klockan skulle strax slå hel timme, och då hade gossen andats nog med jordeluft, så att han kunde föra honom med sig ned till sjöbottnen igen. — Vänta, vill du inte veta hvad hafstrollet hade under kappan?
— Jo, svarade Johan och reste sig till hälften, hvad hade han?
— Jag har det här, sade Näcken och slog på sin egen kappa, under hvilken något rundt och underligt höjde sig. Det är ingenting styggt. Det är riktigt vackert, det vackraste i världen. Du ska få leka med det, när vi kommer ner till sjöbottnen igen. Se bara!
Han öppnade litet på kappan, och Johan tyckte sig se något underbart glänsande röra sig därinnanför. Han måste se bättre. Han sträckte på hufvudet och lutade sig framåt. Då började klockan att slå, och på samma gång hörde han klart sin mors röst:
— Johan, lille Johan, du fick ingen kyss till godnatt?
Men Näcken slog sin arm om hans lif för att draga honom med sig ner i djupet.
Hu, den var så kall, den armen, så att Johan skälfde till i hela kroppen. För första gången såg han Näcken riktigt i ansiktet och blef så rädd för hans håliga, sjögröna ögon, att hjärtat hoppade i hans bröst. Han höll sig krampaktigt fast i iskanten och skrek gällt i den tysta natten:
— Mamma! Mamma! Lilla mamma!
Och han fick svar. Modern sprang ut på isen. Hon flög. Hon stod vid vaken.
Då släppte Näcken Johans lif och dök ned i vattnet. Men genom isen for en vemodig ton som af en klagande suck. Det var ekot af den ensamma gamla Näckens harpa. Han spelade där nere för att skingra sin sorg öfver den förlorade lilla gossen, som han hållit så kär.
Men modern tog Johan i sina armar och bar honom in i hans varma, väntande lilla bädd. Och den kvällen fick han godnattkyssar så många han ville ha, ja, till och med sedan han hade somnat. Han kände dem i sömnen, och han sof också så godt som aldrig förr.Efter den dagen och den natten var emellertid Johan inte så vågsam på isen som förut. Han ville inte komma ner till Näcken igen. Men mycket ofta stod han och höll i pilträdens yttersta grenar och sträckte sig framåt för att längtande titta bort till de uppbrutna vakarna.
Det skulle allt vara roligt om Näcken ville stiga upp och sätta sig på iskanten och öppna på sin kappa, för Johan ville så gärna veta hvad han hade där innanför.
Men aldrig mera fick han se gamle Näcken.
En ICM-bild från Vätterstranden idag. Råkallt och ganska blåsigt.
En bok med så kallade ICM-bilder gjorde jag redan 2012. Boken heter Fotografi som betyder måla med ljuset.
Mats Andersson
JH Engström, Hans Gedda, DAWID, Sanna Sjösvärd m fl.
– Väldigt kul att få synas ihop med alla dessa fotogiganter på Fotosidans kalender för dec 2020. Och mycket läsvärda fototips!
Sedan är det så klart kul att Fotosidan idag även uppmärksammar att jag tilldelats stora stipendier.
> Mats A tilldelas en halv miljon ...
Mats Andersson
Mats Andersson
