 |
| Snok på klippavsats, maj 2013. |
Här övervintrar bland annat många huggormar. Dagen till ära bjöd på både huggorm och snok.
Trevlig helg.
/Mats
fredag 31 maj 2013
Ormberget
Här övervintrar bland annat många huggormar. Dagen till ära bjöd på både huggorm och snok.
Trevlig helg.
torsdag 30 maj 2013
Full aktivitet :)))
 |
| Grävlingmamman? passerar kameran mycket nära. 30 maj -13. |
29 maj klockan 04.00 siktades första grävlingungen :)))
29 maj klockan 23.33 kommer en rävunge till grytet - nosar runt och kikar ner i de olika hålen :)))
Bara en dryg timme efter rävungen kommer en större grävling (mamman?) och nosar runt. Passerar min kamera på endast någon decimeters avstånd :)))
- I natt ska jag göra några nya försök till vidvinkelbilder på den gamla trädstammen. Kanske vågar sig rävungen eller grävlingungen dit?
/Mats
Ytterligare 800 följare
Följ mig gärna även på Instagram - jag visar lite färggladare bilder där. Mest på djur - precis som här :)
/Mats
tisdag 28 maj 2013
ISO 640 & 6.400
Här använde jag en gammal D300 med 300 mm, bländare 2,8 och 1/30 sek. ISO 640.
Grävlingen är fotograferad 18 maj kl. 23.33.
Jag använde en Nikon D3 med 24 mm, bländare 2,8 och 0,4 sek. 6.400 ISO.
/Mats
fredag 24 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
måndag 20 maj 2013
En svart skugga
 |
| Maj 2013. |
- Tittade ut genom en immig liten fönsterglugg från gömslet. Såg först inget - sedan rörde sig något bara några meter framför oss i mörkret :)))
I det här området sköt man Europas största björn. Den vägde 373 kg. Synd att den inte fick leva ...
/Mats
söndag 19 maj 2013
fredag 17 maj 2013
Nattens vandrare III
D3 med 14-24 mm. Brännvidd 24 mm. 1/8 sek med bländare 2,8. ISO 2.500
TREVLIG HELG! Och trevlig 17:e maj alla norska vänner!
/Mats
torsdag 16 maj 2013
Två familjer. Grannar som inte umgås
 |
| Natt i den lilla byn. 15 april 2013. Familjen i huset sover. Mamma grävling traskar förbi för att söka föda. (Klicka upp bilden) |
En kraftig vind sveper fram från sydöst. Det är stjärnklart. Stjärnorna syns knappt då solens orangefärgade ljus fortfarande lyser svagt på himmelen.
Samtidigt några hundra meter från huset i skogen börjar grävlingfamiljen vakna till. Sannolikt har mamman flera ungar i grytet nu. De ligger i skydd långt ner under marken. Grävlingmamman gick och lade sig för vintern i slutet av november 2012. Sista veckorna innan vintersömnen ägnades åt att städa och göra grytet mysigt. Flera grävlingar hjälptes åt på nätterna att samla gräs i stora bollar för att dra ner i grytet. I början av december kom den stränga vintern och grävlingarna syntes inte till förrän nu i mitten av april 2013. Grytet ligger mycket väl skyddat i en brant backe med tät skog runt om.
Mamma grävling är hungrig. Hungern tvingar ut henne kanske lite för tidigt. Månen visar sig precis ovan taknocken på huset. Klockan är halv tolv och stjärnorna gnistrar nu vacker på hela himlavalvet. Men det finns ett svagt ljus från solen i horisonten. Hon traskar iväg på väl upptrampade stigar. Ofta passerar hon på klippkanten nära huset - för att sedan vandra vidare genom hagen ner mot betesfälten någon kilometer bort. Snart kommer säkert också ungarna upp. De ska också gå i skola. I mörkret följer de sin mamma. Grävlingens vita färg har sannolikt den funktionen att ungarna ska kunna se sin mamma i mörkret lättare.
Två skilda världar. Två familjer. Grannar. Så olika levnadssätt. Dag och natt. Men samtidigt så lika.
/Mats
måndag 13 maj 2013
fredag 10 maj 2013
Såg jag verkligen rätt?
 |
| Björn uppe i träd. 3 maj 2013. Kl. 22.46. |
Björnen kom klockan tio (riktningen). Jag fick använda 1.600 ISO (klockan).
- Faktum var att vi fick höra något liknande när en fotograf berättade om sitt möte med rovdjuren :)))
Den här björnen kom i klockan ett. Jag fick använda 6.400 ISO.
Innan jag visste så mycket om björnar hörde jag en fotograf säga till mig - en björn som står uppsträckt mot en stam är ju inte på riktigt. De har lagt mat där uppe för att locka upp den. Varför vill man ta en sådan bild. En bild av en händelse som inte inträffar naturligt ...
Faktum är att björnen visst reser sig upp mot trädstammar utan någon mat som lockar. Vi fick se de mest fantastiska saker en natt. Björnar markerar ibland med tänderna mot trädstammen - så högt som de bara når. Just för att visa nästa björn som kommer att de är stora. Vi fick även se den här björnen sträcka sig högt upp med ramarna mot en tall för att i nästa ögonblick dra ner den och sedan gnugga den mot sig för att sprida sin doft. Sedan släppte den upp trädet igen :))) Lite lägre träd - ja då gick björnen så lågt som den bara kunde för att gnida sig mot träden/buskarna.
Givetvis förekommer det att man lägger lite godbitar uppe i träden för att locka upp björnen också. Jag kommer säkerligen visa några fler bilder när björnen står mot trädstammar för att få tag på en matbit. Jag ska även visa bilder där den står på bakbenen mot en trädstam för att gnugga sig och sprida sin doft.
PS. Den här bilden hade inte varit möjlig att få till med en "vanlig" kamera. Trots en mycket ljuskänslig kamera så tvingades jag använda väldigt lång slutartid - och turligt nog så fick jag några bilder som är skarpa pga att björnen råkade vara still just så länge som slutartiden.
D3 med 600 mm. Bländare 5,6 med 1/5 sek. ISO 6.400
TREVLIG HELG!
/Mats
torsdag 9 maj 2013
Målet: mörkt, nära och snö ...
 |
| Nattens vandrare. 4 maj 2013. |
Vi har en lång stund framför oss - 16 timmar ska vi sitta i det trånga gömslet innan dagens ljus åter tillåter oss att gå ut. Det är verkligen strängt förbjudet att gå ut under kvällen/nattens timmar då rovdjuren är aktiva. Dels för sin egen säkerhet - men mest för att år av arbete skulle kunna bli förstört. Skulle ex en björn förknippa gömslet med en människa skulle den förmodligen inte komma tillbaka mer. Men eftersom alla följer reglerna så fungerar det ypperligt bra. Rovdjuren förstår inte att den kantiga stenen/trädet är ihålig. De förstår inte det för att vår vittring släpps ut många meter ovanför gömslet via ett rör. Annars skulle det inte fungera.
Innan vi gav oss av hörde vi att en grupp fransmän hade klagat på ljuset. Vi är istället glada för att det är mörkt. Vi vill ha den typen av bilder. Vi har även den typen av kameror som verkligen klarar av "dåliga" ljusförhållanden.
Klockan närmar sig sju. Det är kallare och det börjar mörkna. Vi sitter helt tysta på helspänn. Inga rovdjur syns till. Några korpar sitter lite längre bort och skränar. Natten innan vi kom hade vargen visat sig här på myren - men den kom sent i skydd av mörkret.
Det snöar fortfarande lätt. Vi torkar de små tittgluggarna som immar igen hela tiden. Det droppar med jämna mellanrum från röret i taket - min sovsäck blir blöt. Jag fryser. Drar upp sovsäcken ända upp över huvudet. Sitter och huttrar och tittar ut genom den lilla gluggen.
Där! En björn kommer gåendes inne i den mörka skogen. Den är på väg ut mot myrkanten. Därefter ansluter ytterligare en björn. Vi fotograferar sparsmakat med långa teleobjektiv på ganska höga ISO. Ytterligare någon timme går och jag har nu helt glömt kylan. När det sedan börjar mörkna rejält närmar sig två björnar igen. Klockan är nu 21.30. De båda björnarna är nu så nära att vi hör det plaskande ljudet när de sakta vandrar mot vårt gömsle. Jag får lägga ifrån mig kameran med teleobjektivet eftersom hela björnen inte ryms i bildrutan. Jag byter till kameran med vidvinkel. Björnarna är nu endast några meter framför oss. Det hörs tydligt när de andas och det bildas moln av kondens från deras varma utandningsluft. Jag får nypa mig i armen för att se om jag verkligen inte drömmer ;) Jag fotograferar med 24 mm brännvidd nu. Hotfulla moln på himmelen förstärker den fantastiska upplevelsen. Björnen tittar rakt mot mig - går sakta ännu närmre. Jag bara stirrar genom linsen. Den kommer så nära så det känns som jag skulle kunna nå den om jag sträckte mig ut. Men det är svårt att avgöra avstånd när det är så pass mörkt. Jag kan lova att det var en mycket speciell upplevelse. Så fascinerande djur det här är.
Efter att ha vandrat runt vårt gömsle går den iväg ca 20 meter bort och lägger sig där. Det är midnatt och det går i stort sett inte se någonting nu. Det är kolsvart ute. Vi och björnen somnar några timmar. Björnen är fortfarande trött och sliten efter vinterns långa vila. Men energin kommer sakta tillbaka - bara den får vila och äta lite extra.
Jag kryper ner helt i sovsäcken. Fryser. Till en början har jag lite av ansiktet utanför tyget - men det går inte. Det är svinkallt. Jag stänger den lilla gluggen. Somnar till slut, men fryser ganska rejält under nattens timmar.
Vid 02.30 vaknar vi igen för att fortsätta spana efter rovdjur. Björnen som sov nära oss har försvunnit. Vad som hände utanför gömslet mellan tolv och halv tre har vi ingen aning om. Men spåren på morgonen avslöjar att björnen hade traskat runt vårt gömsle i mörkret. Mycket nära. Vi mäter avståndet från tassavtrycket till gömslet. 1 meter.
En spännande natt är slut. Vi vandrar tillbaka till bilen. De små vattensamlingarna har alla fått en hinna av is. Det som var ett plaskande ljud från kängorna när vi gick ut har nu bytts mot ett krasande ljud. Dags för återfärd till "baslägret". Frukost. Bastu. Och några timmars sömn. För klockan 16.00 är det dags igen - men på ett nytt ställe ...
/Mats
onsdag 8 maj 2013
En riktig rövarhistoria
 |
| En bild från nu i maj. |
Men så plötsligt hör jag ett svagt ljud, kvistar som bryts. Långt där borta skymtar jag en björn. Pulsen går upp. Men det är något som skrämmer den. Den tycks vara orolig för något. Jag misstänker att det är en större och äldre björn i närheten som gör att "min" björn inte vågar sig fram.
Kanske skulle jag ge mig ut ur gömslet och visa den yngre björnen att jag är här? Kanske ger sig i så fall den större björnen iväg?
Jag bestämmer mig för att bryta mot alla regler. Jag lämnar gömslet och går ut. Tänder en cigarett och står själv i vildmarken och bara njuter. Så här får man ju absolut inte göra, men jag känner att det är rätt trots allt. Jag är ju en riktig djurkännare och -vän.
Till min stora glädje visar det sig att jag får rätt. Den yngre björnen kommer fram. Min närvaro och cigarettröken har uppenbarligen skrämt iväg den större björnen och fått den yngre och lite mindre att våga sig fram. Den badar framför mig. Jag fotograferar. Jag ser att den har fullt förtroende för mig nu. Vilken lycka - en vild björn som blev kompis med mig så fort. Efter ytterligare en halvtimme bestämmer jag mig för att rigga kameran på stativet för att ta en bild på mig och björnen tillsammans. Jag ställer fokus på trädstammen - manuellt så klart. Ställer in en fördröjning på 30 sekunder - trycker på knappen och går fram till trädstammen. Visslar på min vän björnen som genast kommer fram och ställer sig på motsatta sidan. Klick! Där fick jag även min bild som bevisar att historien är sann. Men det blev bara EN bild. Vilken tur.
Givetvis är historien ovan en riktig rövarhistoria. Min bild är från nu i maj och består av två exponeringar vid olika tillfällen. Brännvidden är 70 mm. Till självporträttet använde jag självutlösare. Jag visar bilden för jag tycker det är rätt intressant att se hur stor en brunbjörn verkligen är när den står på bakbenen. Jag är 191 cm. Uppskattningsvis så är den här björnen ca 200 cm.
PS. seriösa bilder och historier kommer om några dagar. Från Salamandersjön, Ormberget och från vildmarken i norr - där björnarna ganska nyligen vaknat. Björnar i skog där snön låg kvar fläckvis :)
/Mats
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)